Ibland vill jag bara försvinna, jag vill försvinna på olika sätt för varje dag som går. Ibland bara sätta mig på ett tåg och åka dit slumpen tar mig och ibland försvinna förgott. Jag känner mig så otroligt sviken, varje dag får jag höra hur jävla dålig jag är om det inte kommer från falska vänner så är det från familjen. Jag går alltid med ett leénde på läpparna för att dölja smärtan inom mig. Jag skäms att visa min smärta framför mina kompisar, även fast jag vet att jag har några som verkligen bryr sig om mig så skäms jag. Jag vetinte vad det är att skämmas för men det bara e så. Jag har nästan kommit tillbaka till botten igen, jag orkar inte kämpa. Mina självmordtankar börjadr komma tillbaka, jag pallar inte att gå igenom samma skit ännu en gång. Jag orkar inte få tillbaka samma liv där jag blir utnyttjad av dom jag älskar, att bli sviken av killen som betyder allt. Egentligen vill jag bara skita i allt och leva livet men det går bara inte. Fan! Det är så att om du blivit sårad en gång, är du så rädd att det ska hända igen. Som att ha rädslan att varje person du börjar gilla kommer att krossa ditt hjärta. Måste fan ta tag i mitt liv nu asså, om jag bara hade någon som fanns vid mig hela tiden, stöttade mig, älskade mig för den jag är och inte för den dom vill att jag ska vara.